NU precis nu känner jag mig glad. jag känner mig fin. Det märks ändå att jag gått ner 12 kg? och vet ni vad? jjag tänker ta vara på min jag-är-lycklig kännsla för man vet aldrig hur länge den stannar.

Det som för andra kanske inte alls upplevs som stressigt eller jobbigt. Blir för mig ett enormt berg.

Städa, klara jag knappt av, har aldrig klarat det riktigt bra heller. Att åka buss gjorde jag typ aldrig förän i våras och det är fortfarnade jobbigt och kräver planering för att jag ska klara det.

VArför kan folk inte förstå att saker är svårar för mig? Att jag faktsikt har en diagnos som gör att sånt är SUPERSVÅRT att klara av? Nä men jag är lat,dum i huvudet och överdriver.

Tur mina närmsta förstår i alla fall <3

Jag är inte död. Har bara varit bort rest återkommer en annan dag helt enkelt :)