Att bli missad,bortlömd förmiskad. att kallas lat, slarvig,  tjurig vare dag i flera år är tufft. Att inte klara av skolan att får dåliga betyg och det enda lärare säger till en är "skärp dig". Det gör ont. att ingen såg, att ingen förstod att någonting var fel. speciellt mina lärare. När jag gick mitt andra år på gymnasiet gick skolan bara utför för mig började skolka och få ig i en massa ämnen, idag har jag 10 ämnen som jag inte klarat. Inte ens då var det nån som reagera. (min föräldar fick inte veta någonting förän efteråt). Det sjukaste var att jag sökt hjälp, flera gånger hos läkar sjukgymnaster och dyl för att jag alltid var så trött och svårt att koncentrera mig. Men alla sa att "det var ingenting fel på mig". Jag fick ingen hjälp.Inte ens dom gånger mina föräldrar ringde till min läkare och påpekade att jag inte sov, fick jag någon hjälp och det dröjde länge innan mamma och pappa förstod att jag hade ADD (Eller adhd, det visst ju vi inte då)

Jag vart lämnad jag fick känna att jag inte var värt någonting att mina problem inte var riktiga problem. Jag spelade en charader i flera år. När jag slutligen fick hjälp och min diagnos ADD, så hade jag stor lust att söka upp alla som skitigt i mig och kasta papperet i deras ansikte och visa att jag var inte värdelös! Att jag kunde, om jag bara fått hjälp. Men jag fick iaf upprätteles.

däremot kan jag fortfarande bli ledsen när jag tänker på hur mycke stress och ångest jag kunde sluppit om bara nån sett mig tidigar..

Går inte så bra..Är sjuk sjuk sjuk hela tiden, även om min hosta blivit bättre. Tar mig till jobbet kommer hem och dör typ av trötthet!

Annars så väntar jag på remissen för ekg så jag får börja med medicin mot ADD LÄNGTAR!!

Vi packar också för fullt nu då vi flyttar den första februari, så mycke händer just nu, kanske lite för mycke ibland!